Jag tror inte nedan stycke är speciellt nytt för den bibelbelästa, men vi måste gå igenom detta i rätt ordning för att den slutsats och tes som jag vill presentera ska vara lättförstådd.
”Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården? Kvinnan svarade: Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö. Ormen sade: Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.”
(1 Moseboken 3:1–5)
Adam och Eva vandrade i Guds närhet tillsammans med Gud tills en dag då allt fick en minst sagt tvär vändning, nämligen då de fick löftet från det ormliknande väsendet att om de äter av kunskapens träd bli lika gudar med kunskap om gott och ont. Detta är början på en strid mellan människan som vänder sig bort från Gud och i stället förlitar sig på att bli gudalika med hjälp av att ständigt söka denna världens kunskap (vetenskap, gnosis) – en strid som fortsätter fram till än denna dag.
Det som det ormliknande väsendet lovade var inte bara ett dåligt erbjudande, det var ett riktigt lömskt erbjudande. Adam och Eva hade redan evigt liv, eftersom de åt av livets träd (1 Moseboken 2:9) och hade möjligen även, utan kunskap om detta, en redan oförgänglig kropp, kanske lik den kropp som är del i det löfte som vi är lovade (Filpperbrevet 3:21). De fick utöver detta redan vandra tillsammans med Gud – precis likt hur Guds löfte om det himmelska livet kommer att vara då ”Gud själv skall vara hos dem.” (Uppenbarelseboken 21:3)
Dom hade med andra ord redan allt som dom kunde önska men valde att i stället för att följa Gud att följa ormens röst om att bli lika gudarna.
Det finns ingen arvsynd
”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade.”
(Romarbrevet 5:12)
Här tror jag att vi här även uppenbarar ett tydligt fel, som i de traditionella stora kyrkosamfunden många gånger lärs ut, att människan föds med synd. Vi kan omöjligt födas med synd, då ett litet nyfött barn varken är medveten om och då heller inte kan ta medvetna beslut och därför omöjligt kan bära på synd och då heller inte omvända sig från synd. Dopet är en yttre handling som bekräftar det som redan skett på insidan.
Det Bibeln säger är att vi inte ärver synden i sig, utan syndens natur, vilket är den dödliga kropp som blev resultatet av den synd som Eva och Adam gjord. Jag vill med detta öppna upp för tankebanan att vi med synden kan ha fått en förändring i vårt DNA.
Vi utvecklar resonemanget vidare
Bevis för att det tidigare skett förändringar i vårt DNA är exempelvis, GULO-genen, som kodar för ett enzym som behövs i sista steget av kroppens egen produktion av C-vitamin (askorbinsyra). Hos de flesta däggdjur fungerar genen, så de kan tillverka C-vitamin själva. Hos människor så fungerar inte längre genen och man tror att det skedde mutationer i DNA:t i GULO-genen – till exempel små förändringar, borttagna bitar och stoppkodon – som gjorde att genen inte längre kunde producera ett fungerande enzym.
Som ytterligare bakgrund till detta visar relativt ny forskning att levnadsförhållanden så som långvarig stress, krig och trauma kan leda till förändringar i DNA, i betydelsen att hur gener fungerar och uttrycks påverkas. Exempel där man finner man detta är särskilt i mellanöstern, Afrika, krigsdrabbade områden i Europa, Asien och bland krigsveteraner. Dessa förändringar sker inte genom att själva DNA-koden ändras, utan genom epigenetiska mekanismer som styr vilka gener som slås på eller av. Sådana förändringar har kopplats till kroppens stressrespons och kan påverka både psykisk och fysisk hälsa. I vissa fall kan dessa förändringar föras vidare till nästa generation, och möjligen även till en andra generation och kommande generationer, men de är oftast inte permanenta utan kan försvagas eller försvinna över tid beroende på miljö och livsvillkor.
Jag vill här dra en parallell till Kains släktled (1 Moseboken 4), som blev mer korrumperat och ondsint genom sina missgärningar och överträdelser för varje släktled som gick, tills Gud fick nog och beslutade att fördöma världen. Jag tycker mig här med andra ord se liknelser med modern vetenskap och det som bibeln vittnar om genom att fädernas missgärningar, dvs arvsynder, i allt starkare kraft drabbade efterkommande i tredje och fjärde generationen (2 Moseboken 20:5, 5 Moseboken 5:9).
Men djupet på Guds kärlek går långt över vad någon kan förstå (Efesierbrevet 3:18-19) och där synden är stor, där överflödar därför nåden desto större (Romarbrevet 5:20-21) med detta så visar Gud på sin stora nåd i tusen släktled, när man håller hans bud (2 Moseboken 20:6, 5 Moseboken 5:10).
Precis likt i att Noa och hans familj fick Guds nåd.
— Men varför fick just dom nåd?
Vad framkallar Guds vrede?
”Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst.”
(Matteusevangeliet 24:37)
- Hur kommer det att vara vid människosonens återkomst?
- Hur var världen före syndafloden och varför valde Gud att förgöra allt som han skapat?
- Varför valde Gud ut att rädda Noa och hans familj och utvalda djur?
”När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.”
(1 Moseboken 6 1-4)
Här ser vi att det fanns guda liknande väsen som tyckte att människornas döttrar var vackra och tog dem därför till hustrur och fick barn med dem och att deras avkommor kallas jättar (Nephelim). Med andra ord vittnar detta bland annat om ursprunget till Goliat, den jättelika gestalt på 6 alnar + 1 kvarter (2,9 m), som David besegrar i Första Samuelsboken 17. Men det ger även klarhet på de ytterligare många ställen där det vittnas om Israeliternas krig mot storresta folk, krigare och kungar och vars vapen är av sådan storlek som en människa omöjligt skulle klarat av att lyfta – ännu mindre att svinga (4 Moseboken 13:33, 5 Moseboken 2:10-11, 3:11, 9:2, 1 Samuelsboken 17:4, 2 Samuelsboken 21:19, 23:8).
Detta framkallar Guds vrede
”Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. Herren sade: Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem” (1 Moseboken 6:5–7) … ”Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld. Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt vad människorna gjorde på jorden var fördärvligt.” (1 Moseboken 6 11-12)
Vi kan här tydligt ana att det hänt någonting med Guds skapelse, då människorna och skapelsen blev mer och mer fördärvad och full av våld. Till den grad att Gud ångrade att han skapat människan.
”Men Noa hade vunnit Herrens välvilja. Detta är berättelsen om Noa och hans släkt. Noa, som levde i denna tid, var en oförvitlig och rättfärdig man; han levde i gemenskap med Gud” (1 Moseboken 6:9)… ”Han sade till Noa: Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden” (1 Moseboken 6:13) … ”Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under.” (1 Moseboken 6:17).
Gud tar här beslutet att det gått så långt att det inte finns någon återvändo och att han därför måste förinta alla människor. Men Gud betonar även att han ska förinta djuren och det är ju märkligt om det är så att det endast handlade om att människan hade blivit syndfull, för ett djur kan ju inte synda? Det måste alltså vara någonting djupare än så.
En besvärlig felöversättning
Noa benämns som ”rättfärdig” men precis likt att alla har syndat och saknar rättfärdigheten från Gud (Romarbrevet 3:10, 3:23, 1 Johannes brev 1:8) var inte heller Noa syndfri eftersom endast Kristus själv ”begick ingen synd, och inget svek finns i hans mun (1 Petrus brev 2:22).
Det är här mycket viktigt att förstå att grundordet för det som ofta översätts till ”rättfärdig” är det hebreiska ordet, תָּמִים (tamim), vilket betyder ”fullkomlig” ”utan fel” ”hel” ”oklanderlig” ”utan lyte”.
Detta blir lite konstigt om detta skulle syfta på moral.
Det används mycket ofta i 3 Mosebok om djuren som ska offras i tabernaklet. Dessa offerdjur ska vara “utan lyte / utan defekt”.
”Om hans offer är ett brännoffer av nötboskap, skall han offra ett handjur utan fel. Han skall föra fram det till uppenbarelsetältets ingång, så att han blir välbehaglig inför Herrens ansikte.”
(3 Moseboken 1:3, SFB98)
Här översätts tamim → ”utan fel”.
Men det kanske viktigaste exemplet hittar vi under ”påsk offerlammet” som skulle slaktas och vars blod skulle strykas över dörrposten över varje Israelitiskt hus.
”Ert lamm skall vara felfritt, ett årsgammalt handjur. Ni skall ta det från fåren eller getterna.”
(2 Moseboken 12:5, SFB98)
Även här används samma ord. Ordet beskriver djurets kvalitet, inte djurets dygd och moral. Alltså: tamim = djuret är fullkomligt, utan defekt/lyte.
Det är därför till exempel King James Bible (KJV) översätter denna vers till att Noa var ”perfect in his generations” (1 Moseboken 6:9) — vilket är en betydlig bättre översättning än de svenska och vilket syftar till att Noa var fullkomlig, utan defekt/lyte, och den enda av hela sin generation. Alltså var Noa okorrumperad och hel i sitt DNA.
Detta blir ännu tydligare igenom att vi återigen tittar i King James Bible, som översätter vers 12 till: “for all flesh had corrupted his way upon the earth” (1 Moseboken 6:12) — vilket är betydligt bättre än de svenska biblarna. Den enda översättningen som håller denna nyansering är den översättningen ifrån 1873:
”Då såg Gud på jordena, och si, hon var förderfvad, ty allt kött hade förderfvat sin väg på jordene.”
(1 Moseboken 6:12, SK1873)
KJV översätts till ”allt kött hade fördärvat sin levnadsväg på jorden”. Detta infattar alltså alla människor på jorden vid Noas tid. Gud sände inte floden över den antediluvianska världen pågrund av att människan syndade för mycket och att Gud tröttnade och dränkte alla utom åtta stycken. Det var för att alla hade korrumperat sitt DNA — eller fått sitt DNA korrumperat — alla förutom Noa, som var var fullkomliga, utan defekt/lyte.
”Ty Gud skonade inte de änglar som hade syndat utan kastade dem i avgrunden och överlämnade dem åt mörker och kedjor, för att de skulle hållas i förvar till domen. Han skonade inte heller den gamla världen men bevarade Noa, rättfärdighetens förkunnare, tillsammans med sju andra, när han lät floden stiga över de ogudaktigas värld.”
(2 Petrusbrevet 2:4-5)