Inom vetenskaplig genetik har man identifierat cirka 20 000-21 000 protein-kodande gener hos människan. Utöver dessa består en stor del av genomet av icke-kodande DNA, som inte kodar för proteiner. Tidigare kallades detta ofta ”skräp-DNA”, men forskning har visat att många sådana sekvenser har reglerande eller strukturella funktioner, medan andra ännu inte är fullt förstådda.
Guds Ord beskriver det som vetenskapen flera tusen år senare kommit fram till, att en man och en kvinna ”skall bli ett kött” (1 Moseboken 2:24). Likt detta konstaterar nu vetenskapen att av varje gen har vi två kopior – en som kommer från mamma och en från pappa. Tillsammans innebär det att varje cell bär på omkring 40 000-42 000 genkopior, en slutsats som även bekräftas i Bibeln och Paulus predikan om äktenskapet som en djup förening, ”ett kött” (Efesierbrevet 5:31).
Låt mig få föra hypotesen vidare. Dr. Francis Crick, idag avliden, och en av forskarna bakom upptäckten av DNA:s dubbelhelix, var involverad i The Human Genome Project. Författaren William Kinney läste i Reader’s Digest Magazine under våren 2000 en intervju där Dr. Crick uppgav att man identifierat 140 000 DNA-gener och räknade med att hitta ytterligare 4 000. Detta skulle i så fall göra människans totala gener till 144 000.
Vi ska med detta sagt inte riskera att hamna inom en kristen gnostisk lära eller teologi. Det finns självklart ett mycket större djup än något så enkelt som fysiskt DNA i Guds skapelseplan för människan, eftersom Gud är början och slutet på allting (Uppenbarelseboken 1:8) och inte bara x, y och z utan har ett djup som går långt bortom vad någon kan förstå (Efesierbrevet 3:18-19). För människan är allra först och främst genom tron på Guds Son bärare av den heliga Ande – och det är de som drivs av Guds Ande som är Guds söner (Romarbrevet 8:14). Detta kan vi endast förmå genom att vandra i ett liv av tro och lydnad. Men jag vill ändå tro att just betydelsen av 144 000 är betydelsefull ur en fysisk aspekt, inte minst i den tid vi nu lever i och än mer snart kommer in i.
Men låt oss få spekulera vidare.
Och om vi utgår ifrån att vi tror att människan har 144 000 DNA-gener och söker efter en symbolisk koppling till Bibeln, är det viktigaste bibelstället att överväga Uppenbarelseboken 7:4-8 och 14:1-5, där talet 144 000 förekommer.
I Uppenbarelseboken nämns 144 000 personer som är ”förseglade” och särskilt utvalda. Dessa individer beskrivs som de som ”har sina fäders namn skrivet på sina pannor” (Uppenbarelseboken 14:1), och de har en särskild relation till Gud och Lammet (Jesus). Traditionellt sett har detta tal ofta tolkats som symboliskt, men om vi antar att det faktiskt refererar till vikten av människans gener i en tid precis före Jesu återkomst blir följande tankar desto mer intressanta.
Bibeln säger i 1 Moseboken 1:26-27 att människan skapades ”i Guds avbild”. Om vi föreställer oss att DNA-strukturen är kopplad till detta, och att 144 000 gener är den exakta summan som bär informationen för mänskligt liv, skulle vi kunna tolka detta som att den mänskliga genetiska koden är ett direkt resultat av Guds skapelseplan. Talet 144 000 skulle då kunna representera fullständigheten eller heligheten i Guds skapelse av människan, där varje gen speglar ett unikt drag som förkroppsligar Guds avbild i oss.
Talet 144 000 är också förknippat med ”fullkomlighet” och ”kompletthet” i Bibeln. Det är 12 000 från varje stam av Israels folk (12 stammar x 12 000 = 144 000), vilket representerar en symbol för helheten av Guds folk. Om vi kopplar detta till antalet gener, kan vi tolka det som att den mänskliga DNA-koden är fullständigt och perfekt designad för att reflektera Guds skapelseplan för mänskligheten. Varje individ skulle ha en särskild plats i Guds övergripande plan, och våra gener skulle vara bärare av det gudomliga ”sigillet” som de 144 000 är.
I Uppenbarelseboken beskrivs de 144 000 också som ”rena” och utan ”lögn i deras munnar” (Uppenbarelseboken 14:5), vilket innebär att de är obefläckade inför Gud. Om vi överför detta till DNA, kan vi tänka oss att de 144 000 generna representerar den fullkomliga och rena biologiska konstruktionen som Gud ursprungligen avsåg för mänskligheten. Det kan också symbolisera att människans ursprungliga genetiska kod var ”ren” och oförstörd, men att den blivit korrumperad genom synden, något som i Uppenbarelseboken återställs genom de utvalda.
Kristi arvsmassa
YHVH (י-ה-ו-ה), ofta kallat tetragrammet (de fyra bokstäverna), är Guds egennamn i den hebreiska Bibeln (Tanakh). Namnet uppenbaras i 2 Moseboken 3:14-15, där Gud talar till Mose och säger: ”Jag är den Jag är” (hebr. Ehyeh asher ehyeh). Språkligt är namnet YHVH kopplat till det hebreiska verbet ”att vara” (היה, haya), vilket uttrycker föreställningen om Gud som självexisterande, evig och oföränderlig, och som inte är beroende av något skapat.
I det forntida Mellanöstern hade gudar personliga namn och inte enbart titlar. Medan benämningar som El och Elohim fungerar som titlar för gudom, gudaväsen, så markerar YHVH ett personligt namn. För Israels folk innebar detta att deras Gud inte uppfattades som en opersonlig naturkraft eller en lokal gud, utan som den levande och personliga Guden med vilken de stod i förbund.
Med tiden kom namnet YHVH att betraktas som så heligt att det inte uttalades högt, i enlighet med budet att inte missbruka Guds namn. I stället ersattes det i läsning och bön med Adonai (”Herren”), och senare även med HaShem (”Namnet”). Så när vi läser Gamla testamentet är ”Herren” likställt med YHVH.
Detta blev särskilt problematiskt för Sanhedrin vid Jesu korsfästelse då inskriptionen som skrevs på hebreiska, latin och grekiska placerades ovanför Jesus på korset, ofta kallad ”Titulus Crucis”, men inom västerländsk kristen tradition mest känd genom den latinska akronymen INRI: Iesus Nazarenus, Rex Iudaeorum.
”Pilatus hade också låtit göra ett anslag som sattes upp på korset. Där stod: ’Jesus från Nasaret, judarnas konung’. Det anslaget läste många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden och texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: ’Skriv inte judarnas konung, utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung’. Pilatus svarade: ’Vad jag har skrivit, det har jag skrivit'”
(Johannesevangeliet 19:19-22).
Den hebreiska formuleringen av ”Jesus från Nasaret och judarnas konung” – ”ישוע הנוצרי ומלך היהודים” – bildar ett akrostikon (namndikt) genom första bokstaven i varje ord: Yod (י), He (ה), Waw (ו) och He (ה). Dessa bokstäver bildar יהוה (YHWH), vilket är Guds heliga namn i hebreiskan.
Denna hebreiska akronym, som var avsedd som hån, kan samtidigt ses som ett oavsiktligt erkännande av Jesus som YHVH, vilket därmed bekräftar Jesu gudomlighet. I Johannesevangeliet (19:21-22) ser vi att de judiska översteprästerna protesterade mot texten. Vissa menar att det är just detta som Sanhedrins ilska grundar sig i, att Guds heliga namn kunde läsas i inskriptionen på detta sätt.
A-T-C-G
”Ty varje varelses liv är dess blod, och jag har gett er blodet för att ni skall stänka det på altaret och bringa försoning åt er själva. Blodet ger försoning, eftersom det är livet.”
(3 Moseboken 17:11)
A-T-C-G är de fyra kvävebaser som utgör alfabetet i DNA och bär på den genetiska informationen för allt levande. Det är en universell kod för allt DNA hos människa, djur, växter, bakterier och svampar. Det som gör en människa till en människa och en bananfluga till en bananfluga är inte vilka bokstäver som används, utan i vilken ordning de sitter (sekvensen).
Människor delar en stor del av sin DNA-sekvens med andra organismer. Vi delar till exempel över 90 % av vårt DNA med schimpanser och en förvånansvärt stor del med andra däggdjur och även grodor. Men det som gör människan unik och som visar att vi faktiskt kan se att vi är kronan på Guds skapelse (Ps 8:5-7) är just det unika i hur vår A-T-C-G-sekvens är uppbyggd.
Nobelpristagarna Dr. Francis Crick och James Watson beskrev 1953 DNA:s dubbelhelixstruktur. Detta resulterade senare i The Human Genome Project (1990-2003), ett projekt som lyckades visa hur människans A-T-C-G-sekvens är uppbyggd. Genom att man lästa in miljarder av DNA-sekvenser lyckades man till slut sekvensera och koda fram den mänskliga DNA-sekvensen och kom fram till att de nukleinsyror som binder ihop de två helixarna i sekvensen A-T-C-G gör det i varje 10 5, 6, 5 syra.
Bibelns huvudsakliga grundspråk är hebreiska och var det språk som Israels folk talade och kollar vi på hebreisk numeriska så står dessa bokstäver för numren 10, 5, 6 och 5 där Y står 10, H för 5, V för 6, H för 5 – YHVH.
Ser man detta utifrån sekvensen A-T-C-G kan vi med andra ord konstatera att Guds sigill med andra ord finns och repeteras överallt genom hela vårt DNA. Ser man detta även i ljuset av livets bärare – blodet – och den underliggande strukturen i A-T-C-G, kan vi ana hur själva livets kod bär ett vittnesbörd. Detta uppenbarade vetenskapen flera tusen år efter Guds skapelse – att människan sannerligen är skapad i Guds avbild! Guds namn är alltså kodat i fibrerna av varje människa – det är nog därför Satan hatar mänskligheten så mycket, och det är nog därför våran fiende alltid har drivits av tanken att fördärva människosläktets DNA till den milda grad att göra människan ofrälsningsbar — precis som det var i Noas dagar.
Men innan tecknet 666 lanserats, finns det ännu tid till att att omvända sig och med det få en rejäl andlig dialys. Det som i lagen gavs som ett tecken genom att allt blir rent genom blodet uppfylls fullkomligt i Kristus – och det felfria blodet ifrån Jesus vittnar fortfarande om frälsningens kraft!
”Ty om redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga, när den stänks på de orena, helgar till köttslig renhet, hur mycket mer ska då inte Kristi blod, han som genom den evige Ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar så att vi tjänar den levande Guden.”
(Hebreerbrevet 9:13–14)