Vi ska i denna del gå mer in på djupet i teosofins grundlära. Vi börjar med att påminna oss om att teosofin som i grunden är en gnostisk trosuppfattning med, Gnosis, som på grekiska betyder kunskap eller insikt är det verktyg som gradvis ska upplysa människan.
Berättelsen om Eden som beskriver människans fall med Adam och Eva (1 Mosebok 3) är i teosofin i stället en symbol för mänsklighetens första språng i medvetandeutveckling, inte ett “fall” i moralisk mening. Trädet symboliserar enligt teosofin förmågan att skilja mellan jag/du, reflektera, tänka självständigt, utveckla moral och bli medveten om val och konsekvenser. När människan “äter av trädet” innebär det ett uppvaknande till självmedvetenhet.
Bibeln beskriver hur gudasönerna (änglarna) gjorde uppror mot Gud (1 Moseboken 6). Teosoferna ser det omvänt som att gudasönerna är människans befriare, upplysare och evolutionära möjliggörare. YHVH/Jehova/Jesus ser de som en lägre skapargud som är en statisk och begränsande Demiurg (Yaldabaoth) och är en avundsjuk skapare och som ville stoppa upplysningen. Lucifer är enligt teosoferna, ljusbringaren, den andemakt, andliga fader och kraft som ger upplysning genom att ormen tar en allt större plats inom människan och att Satan, Ormen, är den verklige skaparen.
Teosoferna vill se en värld utan Gud, där de i stället själva är gudar. Varje människa ska bli sin egen Lucifer från en och samma kraft; Lucifer eller Satan själv.
”Varje människa är en inkarnation av sin Gud, med andra ord ett med sin ”Fader i himlen”, så som Jesus, en invigd, sägs uttrycka det. Lika många människor som finns på jorden, lika många gudar finns i himlen; och ändå är dessa gudar i verkligheten EN.”
(The Secret Doctrine Vol. III, Helena Blavatsky, s 606)
Det finns lite olika syn på ormen inom teosofin, men lite förenklat kan vi säga att “ormen” enligt deras syn inte representerar ondska, utan energi, intelligens och drivkraften bakom medvetandets utveckling. Ormen är inte den som förleder människan utan den som väcker människan ur oskuldsfull omedvetenhet till en självständig tänkare genom kundalini-initieringen i kraft av Lucifers ande. Eden-tiden är enligt teosofin därför en symbol från där människan går från ett oskuldsfullt förstadium och enhet utan individualitet till ett självmedvetande och en nödvändig fas av lärande där vi utvecklas genom erfarenheter, misstag, val och i karma.
Bailey var en varm förespråkare för kundaliniyoga och förklarar ormen som en invigningsprocess. Ordets betydelse för Kristus, grekiskans ’Christós’ betyder ’den som invigts’, ’den som konsekrerats’ eller ’den som utrustats för en gudomlig uppgift’. Kopplat till detta lärde Blavatsky vidare ut att Kristus inte är en individ utan en universell andlig princip. Det är en kosmisk energi, inte Jesus som person.
Blavatsky tog avstånd från tanken på Kristus som en personlig frälsare och skilde det i att Jesus är den historiska personen och Christos det andliga tillståndet som Jesus nådde genom inre utveckling. Hon förklarade det som ”den inre gudomliga potentialen i varje människa”. Hon såg med andra teosofer snarare på Jesus som en läromästare, som ska upplysa världen och göra människan kunnig och vis.
Utvecklar vi ovan resonemang vidare så pratar Alice inte om den ”bibliska ormen” så som Blavatsky gjorde, även om de ansåg sig vara på samma sida om sanningen så ansåg sig Blavatsky som kristen och Bailey som Buddhist/Hinduist. Bailey talar om människan som ormen, och igenom Lucifer/Kundalini så kan denna förening förvandla varje människa till ett högre väsende än vad hon skulle varit om hon enbart var kvar i det materiella. Alice skriver aldrig öppet eller ger oss en identifikation mellan Lucifer och kundalini, men i praktisk funktion likställs de med varandra. Hon använder aldrig uttrycket att ”Lucifer är kundalini” men hela hennes system bygger på att samma typ av kraft verkar både kosmiskt och i människan.
Lucifer förstås hos henne inte som djävulen i biblisk mening, utan som ljusbäraren — precis som Helena Blavatsky — den princip som för in intelligens, medvetande och upplysning i skapelsen. Det är den kraft som väcker människan och gör henne gudalik genom kunskap.
Kundalini har exakt samma roll, fast på den inre, biologiska och psykiska nivån i människan. Det är den sovande elden inom allt fysiskt skapat (materien) som först binder människan till kroppen och begären, men som – när den väcks och stiger upp – ger andlig syn, upplysning och förvandling. I båda fallen handlar det om samma grundprincip: ljusets eld som kommer ur materien, för gnosis/kunskap med sig och gör människan gudalik.
Skillnaden ligger bara i skalan – Lucifer är den kosmiska formen av denna kraft, kundalini den som förkroppsligas i människan.
“I detta solsystem måste han (människan) stiga upp genom att sätta sin fot på materiens orm. Han (människan) reser sig genom att behärska materien och blir själv en visdomsorm.”
(A Treatise on Cosmic Fire, Alice A. Bailey, s 679)
I Baileys världsbild syftar hon inte till att “han” är en historisk person utan den enskilda människan som andlig varelse i utveckling. Människan betraktas som en själ som vandrar genom materiens världar för att steg för steg återta herraväldet över kropp, begär och livsenergi. Ormen är här inte Satan i biblisk mening, utan en symbol för den råa livsenergin — kundalini — som enligt Bailey är den biologiska och psykiska drivkraft som håller kroppen och begären i gång.
När denna kraft “stiger upp” genom ryggraden sägs människan inte bara frigöras från materien utan själv förvandlas till en “visdomsorm”.
“Att öppna det tredje ögat är ett av målen för kundalinins livgivande kraft, och i ryggradens område finns första centret vid ryggradens bas, hemvisten för den sovande elden. Därefter har vi den trefaldiga kanalen längs ryggraden vilken elden i tidens fullbordan färdas genom utvecklingen, och slutligen finner vi vid ryggradens topp, över allt annat, det lilla organ som kallas tallkottkörteln, vilken — när den vederkvicks — gör att det tredje ögat öppnas och de högre, finare planens härligheter uppenbaras.”
(A Treatise on Cosmic Fire, Alice A. Bailey, s 885)
Att “stiga upp” innebär alltså inte moralisk förbättring i kristen mening, utan teknisk kontroll, igenom kundalini, så tar den herraväldet över drifter, känslor och energin i människan.
”Mänskligheten är ett uttryck för två aspekter av själen – djursjälen (Materien, det skapade) och den gudomliga själen (Lucifer/Kundalini, det eviga) – och dessa två, sammansmälta och förenade i människan, utgör den mänskliga själen. Det är detta faktum som är orsaken till människans särskilda problem, och det är dessa två faktorer som invecklar henne i den långa kamp som slutligen leder till den gudomliga själens befrielse genom djursjälens sublimering. “De två skall bli ett.” — I dessa ord ligger mycket stoff till eftertanke.
(Esoteric Psychology, Volume I, Alice A. Bailey, s 128)
”Åt människan är uppgiften given att höja materien upp till himlen och att på rätt sätt förhärliga livets formsida genom sin medvetna manifestation av gudomliga krafter.”
(Esoteric Psychology, Volume I, Alice A. Bailey, s 157)
Teosoferna har fallit för Satans första lögn
Eva och Adams misstag i Edens lustgård ses därför inte som ett misslyckande, utan som starten på verklig mänsklig utveckling, som börjar med: omedvetenhet före fallet, självmedvetenhet efter fallet och slutligen självmedveten, kristusmedvetande, dvs det upplysta tillståndet. Teosofin bygger sin trosgrund på den första lögnen som presenteras av Satan i Bibeln.
”Ormen sade: Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.”
(1 Moseboken 3 4:5).
Det sanna Guds Ord (1 Johannesevangeliet), Jesus Kristus, skiljer sig markant mot detta och genomsyrar och vittnar igenom hela Bibeln om att Jesus Kristus är den hörnstenen som vi ska bygga vårt liv på (Psaltaren 118:22, Matteusevangeliet 21:42, Efesierbrevet 2:20) . Att Jesus är Gud själv och att Han är ”vägen, sanningen och livet” (Johannesevangeliet 14:6).
Teosoferna förnekar Gud och menar i stället att det finns en uråldrig, universell lära som ligger bakom alla religioner, och att denna visdom kan återupptäckas genom studier, intuition och andlig utveckling. Teosoferna går tvärt emot att ”denna världens visdom är dårskap inför Gud.” (1 Korinthierbrevet 3:19) och menar i stället att denna världens kunskap ska göra dem så pass visa att de i egen person ska bli upplysta till ett gudalikt tillstånd. Nyandligheten har förmodligen aldrig känts Guds sanna kärlek, då “kunskap ger högmodig, men kärleken bygger upp.” (1 Korintierbrevet 8:1)
Johannesevangeliet 1 vittnar med all säkerhet om att ”livet kom till världen, och livet var människornas ljus” och att vi inte ska tända en gudomlig inre gnista, för att själva bli gudar. Jesus tar genom Guds heliga Ande tar boning i oss (2 Korinthierbrevet 6:19). Ty liksom Fadern är i Sonen, är Sonen i oss och vi därför bärare av Kristi Ande och därför ett med Gud. (Johannesevangeliet 14:10-11, 16-23, 17:20-23, Romarbrevet 8:9–11, 1 Korinterbrevet 6:17, Galaterbrevet 2:20, Kolosserbrevet 1:27).
”Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl.”
(2 Korintherbrevet 11:3:4)